Ända sedan 1800-talet, och inte minst tack vare August Strindberg, hade det pågått en debatt om behovet av att göra konsten offentlig och tillgänglig utanför salongerna. I Moskva fanns tidigt konst i tunnelbanan även om den var pompös, föga modern och mest bestod av arkitektonisk utsmyckning.

I 1950-talets Stockholm var det framför allt konstnärerna Vera Nilsson och Siri Derkert som verkade för att tunnelbanan skulle förses med konst.

18 april 1955 lämnades i rask följd två motioner om konst i tunnelbanan in till Stockholms stadsfullmäktige – den första av vänsterpartiet, den andra av socialdemokraterna. Alla partier ställde sig bakom motionerna och arbetet kunde börja.

1957 fick T-Centralen konst som första station efter en tävling som hade utlysts året innan. Inför tävlingen talades det mycket om samarbete mellan konstnärer, arkitekter och tekniker men när visionerna mötte verkligheten blev det ont om tid och de tolv vinnande konstnärernas bidrag kom visserligen på plats, men inte fullt så integrerade som många av de inblandade tänkt sig. Ändå känns T-Centralens klinkersättningar, kakelreliefer och sittbänkar märkvärdigt moderna än idag.

Stockholms tunnelbana har i dag 100 stationer, drygt 90 av dem har konst, skapad av mer än 150 konstnärer med stöd av ännu fler tjänstemän, politiker, tekniker och arkitekter.

Trots att det gäller samma tunnelbana, driven av samma huvudman ända sedan starten, skiljer sig ändå både stationerna och konsten i dem betydligt.

Läs mer om hur konsten i tunnelbanan har utvecklats under årtiondena, via länkarna till vänster.

 

På bilderna:
Invigning av T-Centralen i samband med öppnandet av tunnelbanan mellan Hötorget och Slussen 1957.
T-Centralen, konst av Roland Persson.